enavalla

Ja, visst är det väl så? Att när vi helt enkelt inte orkar med eller är rädda, låter bli?
Om vi tycker det är obehagligt att se på nyheterna om hur israel och palestina krigar om samma land, då kan vi helt enkelt välja att byta kanal. Men de rädda som faktiskt upplever detta helvete, kan de bara byta kanal? Nej, det de kan göra är att försöka bege sig därifrån. Men vart är de välkomna att hitta lugn och ro? Det är något jag anser vara en rättighet för varje levande varelse. Du kan stänga av tv:n, stänga av din empati och tankeförmåga utan att du blir något vidare skadad av det.
Skulle de här människorna på flykt välja att ”stänga av” ett tag så skulle deras livslåga ganska snart slockna. Helt utan någon vettig grund.

Jag tar mig friheten att citera en text som kan ge en tankeställare för de orädda som faktiskt är beredda att möta problemen.
Ni andra, ni trycker på krysset i din internetruta, och går lugnt vidare till några sociala medier, eller kanske ett spel för att inte behöva beblanda er med verkligheten. Det är upp till dig om du vill leva med skygglappar eller se verkligheten!

När du klagar över att du har det svårt och illa ställt
Lever du på en spänn om dan och sover i tält
Har det vatt aktuellt att se på ditt överflöd
Som dina bröders död, barnen behöver bröd
Ilskan den glöder röd, experter pratar välstånd
Men blundar för dom flesta och det vet dom mycket väl om
Jagar välgång, fixar flis åt eliten
men den som inte har nån röst är aldrig individen
Som får välja när dom ska sälja marknadens motiv
Måste glömma sina drömmar för att hålla sig vid liv
För ett hungrande barn finns det inga läkemedel
för hon har inget patent och ingen dollarsedel att vifta med
Ingen vill stifta fred, deras hem är en soptipp vi kan tippa mer
Neurosedyn har bytt namn, nu går det på export
Hade inte vi hade nån annan, ja det kan låta hårt
Men så är det, du slipper se det på teve
För den folkiga moralen tycks inte palla med det
Bäst att tysta ned, snacka över huvet för då lyssnar fler

Vi hålls ner och håller ner oss själv och dödar varann
En frigjord tid överflödad av skam
Vi tar vår tillflykt till sövande tv-program
Akademien blåser in syret som gör elden till brand
Låt den brinna tänd den eld som gör drömmen till sann
Bränn ut all politik som sätter land emot land
Vi sätter fattig mot rik, inte man emot man
Kärleken främst och omsorg om varann
Ja ta det första steget och nån möter dig
Öva dig i kärlek och den söker dig
Kärleksfulla handlingar förökar sig
Ja ta det första steget och den möter dig
På den väg vi skulle gå mot ett mål vi aldrig skulle nå
Storsien möter dig, akademien möter dig

Man tar en diskussion, gör en konvention som gynnar en miljon
för fattiga i misströst men var är din position, din egentliga vision
När alla går i plastbröst ska alla lämna blankröst
eller ska vi ta beslut om hur allt ska få ett slut
För dom vackra barnen gråter, svinen tror att mat förlåter
Har flera hot på lut och sanktioner kommer åter
och kalven blänker varmt mot dom som har det armt
Och när dom inte tackar för sin föda får dom rika svinen döda,
fyller solidaritet med silikon
Håller dollarsedeln som ikon, ädelmod i form av lån
och allt strålar ut av hån

Ständig tillväxt ger permanent krig, rovdrift på liv och pengaslaveri
Alla blir fattiga, många blir rika
När alla är svikna blir alla jämlika

Ständig tillväxt…

Vi har blivit bättre nu, nu är världen förändrad
Men jag ser ingen ljusning när upplyst är bländad
Samma agenda, mammon står rakryggad
Land ska med lag byggas, härskarn med slav tryggas
Se vart förslag snyggas till och passa bilden av experter
som ställer upp och hjälper vilden
Det är snyggt att va smal, så när världsbanken kommer
blir lyckan total
Coca Cola styr upp ett nytt handelsavtal
Gör vilden fri, genom missväxt och löneslaveri
I en sund ekonomi, tillväxt budget i balans
Man får räkna med spill om man vill komma nånstans så

Lär av dom lärda, betrakta utan att se,
Dom är ju lite mindre värda,
så vad gör det om några stryker med

Lär av dom lärda…

Svenska akademien har skrivit denna texten. Låten heter Lär av dom lärda.

Tack för mig, nu kan ni återgå till ert vardagsliv av god mat, önskan om nya bilar, ny telefon, högre lön, lyxigare lägenhet.

När jag var yngre trodde jag att alla tänkte som mig. Det är väl en del av att vara barn antar jag. Det jag undrar nu är om det finns någon speciell tid i livet när man vanligtvis inser att alla inte har samma tankesätt och värderingar som en själv? Jag börjar inse detta mer och mer, kanske kan man tycka att det är något sent att räknas som vuxen av samhället men ändå nyligen insett hur mycket hat och hur lite empati det finns i andra människor hjärtan.
Nu vill jag inte blunda längre. Jag är tillräckligt gammal och stark för att möta, förstå och agera. Ingen människa ska varken behöva känna hat mot någon annan, eller känna sig hatad av någon. Spiralen måste brytas någonstans, varför inte vara den som gör det?

Så många gånger detta  argumentet hörts när yngre(och tyvärr alldeles för gamla också för den delen) bråkar med varandra och påstår att om jag nu ska vara si och så mot dig eller ge dig detta så varför har du inte gjort det tidigare till mig?
Jadu, var ska godheten börja? Måste det alltid vara någon annan än du själv som ger först? Generellt sett verkar det väldigt lätt med att vara först att hata, men sist att älska.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur det är om man ser det ur en annan synvinkel. Hade man inte hellre blivit ihågkommen för att starta något gott än att starta något ont?
Det värsta som kan hända om du själv börjar ge godhet är att du får tillbaka det du från början förväntade dig att få, nämligen hat. Då är väl känslan rätt go att man inte själv har gett hat, att man själv helt enkelt är en bättre människa?

Hur man kärlek eller godhet på något sätt vara sämre än har eller illvilja? All kärlek är bra kärlek så länge den är på riktig utan baktanke!

Och hatet mot andra människor som inte är som oss själva. Vad kommer det ifrån? Är det rädsla, okunskap eller avundsjuka?
Vi har väl alla någon gång uttryckt att vi tycker någon person är dum eller konstig, men egentligen har vi innerst inne endast känt en avundsjuka för att vi inte är som dom.

Om man kopplar detta till homofobin. Jag kan ärligt säga att jag inte träffat många människor som är homofober. Om det nu ens är ett väsentligt ord att använda. De jag har träffat har inte uttryckt att de har en FOBI för homosexuella varelser. Jag har däremot väldigt ofta fått höra att man tycker det är ”äckligt” och/eller ”onaturligt”. ”Tänk om hela världen skulle vara gay. Då skulle mänskligheten gå under”. Ja visst, det är ju ett sätt att se på det. Min första tanke många gånger då har istället varit ungefär lika hjärndöd som deras, i stil med ”herregud vilken dröm. då hade man i alla fall sluppit trångsynta, mentalt underbegåvande människor som er”. Men det är inget jag skulle få för mig att uttrycka. Jag tänker inte sjunka till den nivån där accepterande och kärlek övergår till fientlighet och avsky. Men jag kan inte låta bli att fundera på varför de här personerna känner att homosexuella människor är ett så stort problem. Som tidigare skrivet, all kärlek är väl bra kärlek? Kärlek gör människor lyckliga lyckohormoner sprudlar i hela kroppen och man vill inte någon något illa när den känslan infinner sig. Det är min upplevelse av ren och skär kärlek åtminstone.

Jag kan dock inte säga att jag hedrar homosexuella mer än heterosexuella, inte på något sätt. Det är lika fint vilket som.
Själv kan jag erkänna att jag många gånger kläckt ur mig syrliga kommentarer när jag ser kärlekspar i en film, på stan eller någon annan stans. Hur löjligt det är, hur äckligt det är att de i stort sett äter upp varandra och slemmar. Jag vet dock att i grund och botten är det ren och skär avundsjuka, för hade jag varit en av de personerna hade jag inte brytt mig om den snorkiga, sura människan där borta som står och blänger och tänker hur äckliga jag och min partner är, för i min värld finns det bara lycka i ett sånt tillfälle.

De senaste månaderna har det också blivit mer och mer tryckt upp i ansiktet på oss att det finns stora skillnader i åsikter och tankar om vad människor födda och/eller uppvuxna i andra länder än Sverige har för rättigheter i Sverige.
Detta är en av de få saker där jag har svårt att acceptera trångsyntheten hos alltför många människor idag.
Hur många argument som ljuder fram och tillbaka om att ”dom” inte har rätt att komma ”hit” och leva på ”våra” skattepengar m.m. För det första: Är det rättvist att generalisera så? En familj som är på flykt från sitt hemland där man kanske har både bostad, jobb och trygghet. En familj som mer än något annat hade velat bo kvar, men numera inte kan p.g.a. att det finns människor som valt att sätta sin egen åsikt högre än andra människors liv. Ja, jag liknar nu de här trångsynta personerna i Sverige vid de mördande robot-liknande människor i krigshärjade länder. De här personer är precis av samma virke. Där egna åsikter och ens egna egoism går före att andra människor ens ska få ett drägligt liv.

Vad ger dig och mig rätt att neka människor av likvärdigt kött och blod rätt till trygghet? Argumentet att ”jag har minsann jobbat för att få mitt liv att funka, de ska inte tro att de kan komma hit och bara leva livet med mina skattepengar som jag har förtjänat”. Nej, det anser inte jag heller att någon människa har rätt till. Ingen människa har rätt att utnyttja andra människor utan att visa tacksamhet och på något sätt försöka gengälda tjänsten.
MEN, du och denna kvinnan/mannen/barnet som kommit hit via en flyktingbåt, kanske utan resten av sin familj pga att de helt enkelt inte hann med flyktingbåten som sedan dag och natt guppar över havet i flera dygn, ni har inte haft samma förutsättningar. De kan inte välja att födas om till ett bättre liv, detta är andras hat som drabbat dem, och din familjs och sveriges samhälles kärlek och omtanke som drabbat dig. Det är inget vare sig du eller dina medmänniskor valt. Det skulle lika gärna kunna ha varit ombytta roller, och hur skulle du då vända på dina argument?
De här människorna kommer resten av sina liv behöva gå runt med bilder i deras huvud, bilder som hemsöker dem om nätterna. Bilder som kanske rent av är dränkta av blod och elände.  Och vilka traumatiska bilder håller dig vaken om nätterna?
Det jag försöker säga är att det finns grader i helvetet. Din olycka gör inte att andras försvinner, likväl som andras olycka inte ska göra att din förminskas. Men med ödmjukhet och godhet finns det stora förhoppningar om att allas erfarenheter och traumatiska upplevelser kan leda till en förståelse och därmed också hjälp till de som behöver det.
Den där skrikande, gråtande förälder du ser på nyheterna, den föräldern som sett sina två söner bli söndersprängda av en mina, det skulle lika gärna kunna ha varit du eller jag. Är det inte dags att visa lite ödmjukhet och tacksamhet från oss som har dragit den vinnande lotten att inte själva drabbas?

Jag vet vad jag väljer.Jag väljer kärlek, lycka och tacksamhet. Jag är tacksam, jag är beredd att offra lite av mitt eget ego, jag är beredd att vidga mina vyer för att få förståelse och därmed ödmjukhet och tacksamhet tillbaka. Jag vill kunna gå och lägga mig i min mjuka varma säng på kvällarna, och se på nyheterna på min platt-tv med gott samvete.

Vad väljer du; Kärlek, förståelse, tacksamhet och ödmjukhet, eller hat, egoism och trångsynthet?

Så du behandlar dina medmänniskor, så kan du själv förvänta dig att bli behandlad.
Vi föds under samma förutsättningar, men vi lever inte under samma. Du förlorar inget i varken ekonomisk synpunkt eller värdighet på att vara ödmjuk och tacksam.